Vår tids stora samhällsomdaning – städers ökade roll för social hållbarhet

Vår tids stora samhällsomdaning medför en rad komplexa samhällsproblem och nya konfliktmönster. Ur ett freds- och utvecklingsperspektiv ställs stora krav på utvidgad demokrati, dialog och politisk delaktighet för att dessa skall kunna hanteras på ett socialt hållbart sätt.

av Hans Abrahamsson

Hans Abrahamsson är docent i freds- och utvecklingsforskning på institutionen för Globala Studier vid Göteborgs Universitet och gästprofessor i Globala Politiska Studier vid Högskolan i Malmö.

Globalisering, migration och urbanisering utgör viktiga förändringskrafter i den stora omdaning som präglar vår tids samhällsutveckling (Sassen, 2006). Globaliseringen medför att jorden krymper. En händelse någonstans långt borta får stor betydelse någon helt annan stans. Förbättrade och billigare kommunikationer ökar människors kontaktytor och rörlighet (Scholte, 2000). Tillgång till internet gör att alltfler har sitt vardagsliv på flera platser samtidigt, beroende på var deras nära och kära vistas (Eastmond & Åkesson, 2007). Alltfler söker sig till det moderna livet i städer, här sker möten och här ökar livschanser (Clark, 2003, Short, 2004). De sätt på vilket dessa förändringsprocesser flätats samman och samverkar ställer stora krav på global samhällsstyrning för att en hållbar utveckling skall bli möjlig (Amen 2011, Kennedy, 2010).

Globalisering skall uppfattas som en lång historisk process. Den tog sin början med att människor började sprida sina olika idéer och trosuppfattningar för flera tusen år sedan. Globaliseringen avstannade tillfälligt under upplysningstiden i samband med det nationella projektet. Nationalstaten tog över och pressade tillbaka andra aktörer från det politiska rummet. Denna period av nationalstatsbyggnad, som tog ordentlig fart genom den westfaliska freden 1648, är en mörk tid i Europeisk historia (Hettne, 2009). Under flera hundra år avlöste blodiga krig varandra. I slutskedet av andra världskriget träffade de västallierade en överenskommelse om regelverket för den internationella politiska ekonomin (Abrahamsson, 2003). Som nedanstående figur försöker illustrera skulle överenskommelsen snart visa sig släppa ut »globaliseringsanden ur den westfaliska flaskan« och sätta ny fart på ekonomisk och kulturell interaktion världen över (Abrahamsson, 2012a utifrån Hettne, 2009).

graf

Snart skulle de enskilda nationalstaternas handlingskraft komma att begränsas. Det handlar inte bara om att en ny skolbildning för den offentliga förvaltningens roll i förhållande till den privata sektorn vuxit fram och fått ett stort genomslag (Hall, 2012). Det handlar också om det faktum att det ekonomiska beslutsfattandet globaliserats så mycket fortare än det politiska. Sammantaget har utvecklingen medfört att staten många gånger pressats tillbaka i det nationella politiska rummet och ersatts av mer svårgreppbara maktstrukturer (Hettne, 2009). Det kan handla om internationella finansiella institutioner, transnationella företag, regionala sammanslutningar på en mer övergripande nivå eller om hur kommuner och landsting, ofta i samverkan och partnerskap med ekonomiska aktörer på lokal nivå, ökat sitt inflytande på statens bekostnad. Statsvetenskapen talar härvidlag om att samhällsstyrningen utvecklats från »Government«, med sina mer hierarkiska beslutsordningar, till »Governance« präglad av flernivåstyrning och mer platta nätverk och partnerskap mellan flera mer likvärda aktörer (Pierre, 2011).

Samtidigt som utvecklingen ställt nya krav på samordning och global samhällsstyrning vittnar olika internationella toppmöten om svårigheten att få till stånd internationella och legitima institutioner med global räckvidd. Många nationella beslutsfattare anser sig inte kunna ge avkall på nationell suveränitet och nationella säkerhetsintressen. Det är på den nationella nivån som valmanskåren finns och det är denna valmanskår som avgör beslutsfattarnas framtida maktinnehav. Utvecklingen har fått olika internationella konferenser under senare år att istället lyfta fram den roll som medelstora städer och dess gränsöverskridande nätverkssamarbete skulle kunna tänkas spela för en hållbar samhällsutveckling, såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt.

Det civila samhällets uppluckring

Till följd av krav på minskad central förvaltning drar också den svenska staten sig tillbaka från det politiska rummet. Alltmer av kostnaderna för vård, skola och omsorg förs över på kommuner och landsting. Samtidigt stiger kostnaderna för de mer långsiktiga investeringar i infrastruktur som städer behöver göra för att öka sin attraktionskraft och bli till en nod i de globala nätverken. Sammantaget skapar detta ofta ett finansieringsgap som beslutsfattarna försöker täcka genom att dra ner på den offentliga sektorns verksamhet och överlåta uppgifter till den privata sektorn. Dessa finansieringsgap har, tillsammans med kommunallagens krav på budgetbalans, medfört att flera kommuner och landsting fått allt svårare att upprätthålla det sociala kontrakt och det sociala kitt som håller samhällen samman. Den offentliga sektorn blir alltmer frånvarande. I många stadsdelar drabbas skolan av nedskärningar, vårdcentraler läggs ner, allmännyttan privatiseras och ersätts med bostadsrätter. När de offentliga institutionerna inte längre når ut till befolkningen visar forskning på hur människor, liksom tidigare under historien, lägger större vikt på att bygga upp informella trygghets- och försörjningssystem i grannskapet, tillsammans med släkt och vänner eller utifrån andra grupptillhörigheter. Inom antropologin talas det härvidlag i termer av primärgrupper, när människor organiserar sitt vardagsliv med hjälp av mindre och närmare stående »vigrupper «. Ofta utvecklar liknande grupper ett misstroende mot de som inte är medlemmar i gemenskapen (Harding, 2012, Hettne, 2001).

Ökade svårigheter för människor att få komma in i och bli en del av samhället gör att utanförskapet ökar. Ibland uppstår ett besvärande frustrationsgap som en följd av att de förvägras tillgång till sådant som de anser sig ha rätt till som fullvärdiga samhällsmedborgare (Gurr, 1970). För en del unga människor som lever i brist på bostad, arbete och tillräckliga skolbetyg ter sig livschanserna minska och framtiden mörk (Forkby, 2011). Många skuldbelägger sig själva, flera söker hjälp av antidepressiva medel. Några kanaliserar sin ilska över samhällets orättvisor genom våld och kriminalitet (Retzinger & Scheff, 2001). Andra engagerar sig i de ungdomsrörelser som växer fram i olika bostadsområden runt om i Sverige, några med krav på att »murarna skall rivas«.1

Göteborg – kunskapsstadens dubbla ansikte Utvecklingen har medfört att många städer runt om i världen brottas med sociala spänningar till följd av ökade inkomst- och hälsoklyftor med tillhörande segregation. Istället för att bli till en nod för en globalt sett hållbar samhällsutveckling riskerar många städer, inte minst i Europa att utvecklas till arenor för sociala konflikter (Graham, 2010, Lidskog, 2006).

Göteborg är dessvärre inget undantag. Framgången med att omvandla staden från en industristad till en snabbt växande kunskapsstad har en baksida ( Johansson & Sernhede, 2006). Även här är finansieringsgapen besvärande vilket har blivit tydligt för stadens invånare i samband med försök att lösa frågan om Västlänkens finansiering genom att införa trängselskatt. Den ojämna utvecklingen av inkomster, boendestandard, hälsa och tillgång till det offentliga rummet och dess kollektiva nyttigheter som barnomsorg och äldrevård fortsätter att öka mellan olika befolkningsgrupper och bostadsområden. Olika forskningsrapporter visar på att staden än mer håller på att glida isär socialt sett (Andersson et.al, 2009). Liksom i de allra flesta städer och kommuner har därför stadens beslutsfattare uppmärksammat vikten av att vidta skarpa politiska åtgärder för att uppnå hållbarhetens tre olika dimensioner, den ekologiska, ekonomiska och sociala. I Göteborgs Stads budget för 2013 formuleras detta på följande sätt:

»Vi styr staden utifrån de tre hållbarhetsdimensionerna. Den sociala, ekologiska och ekonomiska hållbarheten är ömsesidigt beroende av varandra. Den ekonomiska tillväxten är inte mycket värd om den samtidigt förstör vår miljö och förändrar klimatet. Inte heller om den skapar större sociala klyftor i samhället. Hållbarhet innebär också att vi tar ett långsiktigt ekonomiskt ansvar.« (Göteborgs Stad, Budget för 2013, sid 5)

Social hållbarhet, här definierat som samhällets förmåga att hänga ihop, kräver att invånarna är och känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen. Under senare decennier tenderar emellertid medborgarnas politiska deltagande att sjunka. Det visar sig i såväl sjunkande partitillhörighet som i valdeltagande. Speciellt oroande upplevs det låga valdeltagandet i vissa bostadsområden. Här anses behoven av andra insatser som kan komplettera traditionellt partipolitiskt arbete särskilt stora (Demokratiutredningen, 2000).

Flera kommuner lägger också stor vikt vid frågan om hur medborgarnas deltagande i det gemensamma samhällsbygget kan öka. I Göteborg bedrivs ett relativt omfattande arbete med att förstärka medborgardialogen. Principer och riktlinjer har utarbetats för hur medborgardialogen skall kunna tänkas gå till (Göteborgs Stad, Stadsledningskontoret (2012) Tjänsteutlåtande N 131-0474/12 daterad 2012-10-25). Samtidigt ger vårt forskningsarbete olika exempel på att det finns svårigheter med att få dessa principer om medborgardialog att utvecklas till och bli en naturlig kultur inom den kommunala förvaltningen. Flera politiker upplever att medborgardialogen är ett hot mot den representativa demokratin och att det bara är de redan resursstarka som kommer till tals. Medborgarna å sin sida upplever att de flesta beslut redan är fattade, att dialogen mest handlar om informationsutbyte och förankring och därmed blir ett spel för galleriet. Erfarenheter tyder på att frågan om medborgerlig delaktighet och dialog är intimt förknippad med frågan om makt och metoder för maktdelning och maktavträdande. Vi skall få flera anledningar att återkomma till detta.


Fotnoter:

  1. http://www.rivmurarna.nu/

Ladda ner ”Vår tids stora samhällsomdaning – städers ökade roll för social hållbarhet” som PDF