Makt, dialog och viljan att öka människors politiska delaktighet

Vår tids stora samhällsomdaning med sina komplexa problemområden och nya konfliktmönster ställer krav på utvidgad demokrati och medborgardialog. Vårt forskningsarbete visar samtidigt på dialogens begränsningar. Till stor del bottnar dessa i frågor om makt och i det politiska landskapets förändring.

av hans abrahamsson

Hans Abrahamsson är docent i freds- och utvecklingsforskning på institutionen för Globala Studier vid Göteborgs Universitet och gästprofessor i Globala Politiska Studier vid Högskolan i Malmö.

En rad internationella konferenser har under senare år lagt stor vikt vid den roll som städer och dess gränsöverskridande nätverk kan komma att spela för att en hållbar samhällsutveckling skall bli möjlig (Rio 2012, Doha 2012, UN Habitat 2012, IFHP 2012). Detta förhållande har också uppmärksammats av litteraturen och i en rad forskningsrapporter (Amen, 2011, Sassen, 2011).

I denna bok har vi försökt att problematisera bilden. Själv upplever jag att många städer som onekligen har potential för att bidra till en hållbar samhällsutveckling samtidigt riskerar att förvandlas till arenor för sociala konflikter. Till de förhållanden som förklarar detta, och som jag redogjorde för i ett inledande avsnitt, hör den snabba urbaniseringstakten, den ojämna utveckling och de inkomstklyftor som många gånger följer i globaliseringens kölvatten. Det gäller också för städer som Göteborg som tillhör de befolkningsmässigt och ekonomiskt snabbast växande regionerna i Europa och där såväl inkomst- som hälsoklyftor ökar mellan olika bostadsområden.

Säkerhet och makt
Utvecklingen är emellertid inte ödesbestämd utan politiskt påverkbar. Ett exempel på detta finner vi i hur vi uppfattar och förhåller oss till frågan om säkerhet. Här handlar det om vikten av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det är naturligt att människor vid känslan av ökad osäkerhet och otrygghet söker skydda sig mot hot genom övervakning och kontroll.

positivsakerhet

Bild 1 Det är viktigt att åtgärder för kontroll och övervakning (negativ säkerhet) i så stor utsträckning som möjligt kombineras med förebyggande och främjande åtgärder för att också skapa ökad trygghet och samhällelig tillit (positiv säkerhet). Förutsättningarna för och effektiviteten i de olika åtgärderna beror på de sociala förhållanden som råder och som ständigt förändras (Abrahamsson, 2012a).

Men samhällelig tillit kan bara skapas genom positiv säkerhet och rätten till samhälleligt deltagande (Galtung 1966). Förebyggande åtgärder som kan främja en positiv säkerhet och öka människors sociala tillit kräver ekonomiska resurser (Abrahamsson, 2012a). Det understryker behoven av förebyggande och långsiktiga sociala investeringar (Morel & Palme et.al, 2011). Här krävs mentala förändringar. Det är viktigt att se på sociala insatser som en långsiktig investering istället för en kortsiktig kostnad (Nilsson, 2012). Sociala investeringar utgör helt enkelt nödvändiga stötdämpare för att lindra de ekonomiska umbäranden som ofta följer i globaliseringens spår.

Men, som nämndes ovan, kan positiv säkerhet bara byggas underifrån genom aktivt deltagande från människorna själva. Det är därför viktigt att förstärka medborgardialogen och se den som ett viktigt komplement till den representativa demokratin. Dialog handlar inte nödvändigtvis om att komma överens om problem och lösningar för att gå till beslut. Dialog handlar lika mycket om att synliggöra intressekonflikter när det gäller användning och fördelning av resurser. Som samhällsmedborgare kan vi inte förvänta oss att vår uppfattning om sakernas tillstånd skall få genomslag och att vi kan påverka alla beslut, men vi har alla rätt att få vår röst hörd och att bli lyssnade på. Dialog är därför inte frågan om någon enstaka händelse, det är ingenting som sker genom att slå till eller stänga av en knapp. Dialog är en kultur som innebär att det finns kanaler för ständigt pågående samtal. Ytterst handlar dialog om makt. Även här blir det aktuellt med en mental förändring.

Makt uppfattas ofta som en form av nollsummespel. Ger man bort makt blir det mindre kvar till en själv. Detta gäller speciellt vid strävan efter makt över något – att få någon eller några att göra någonting de annars inte skulle ha gjort (Lukes, 2008). För att klara vår tids komplexa samhällsproblem, där det inte finns några enkla lösningar, bör makt istället mer uppfattas som makt till någonting. Det handlar om att bemäktiga sig själv och andra för att öka samhällets gemensamma förmåga att genomföra de åtgärder som framtida utmaningar kräver. För att skapa en sådan samhällelig förmåga blir maktdelning nödvändig. Sociala investeringar i kombination med en så kallad deltagande budgetering, där deltagarna bjuds in till att fatta beslut om investeringarnas inriktning, skulle kunna vara ett sätt att successivt börja skapa en dialogkultur om innehållet i en socialt hållbar utveckling.

Det politiska landskapets förändring
Ibland uppstår det gläntor i det politiska samhället då utrymmet för det politiska ökar. Det gäller inte minst då olika motsägelsefulla omständigheter uppstår. Det är omständigheter som inte bara försvårar vardagslivet för vanligt folk utan som också börjar bli alltmer hotande för beslutsfattarnas och makthavarnas egna långsiktiga intressen. De ser hur utvecklingen bokstavligt talat börjar såga av den gren de själva sitter på (Abrahamsson, 2003).

De inkomst- och hälsoklyftor med tillhörande segregation som kännetecknar många städer utgör exempel på sådana motsägelsefulla omständigheter. En attraktiv investeringsort är knappast förenlig med brinnande bilar och social oro. I sin ranking över tillförlitliga investeringsorter lägger den finansiella marknaden och näringslivet allt större vikt vid frågor som rör den sociala hållbarheten. Det handlar om allt från att den verksamhet som planerats skall kunna utföras utan regelbundna avbrott till att medföljande familjer skall kunna finnas i en miljö som känns trygg. Ytterligare ett exempel på en sådan motsägelsefull omständighet som börjar prägla flera svenska städer är den bristande skolutbildningen och den tilltagande ungdomsarbetslösheten. Sammantaget begränsar den möjligheten att nå upp till den utbildningsnivå och den yrkeserfarenhet som kunskapsstaden ställer (Esping-Andersen, 2009).

Samhällets förmåga att komma tillrätta med och hantera liknande motsägelsefulla omständigheter ökar när olika politiska och ekonomiska gruppers maktintressen sammanfaller. Historien visar emellertid också på att det inte är tillräckligt med motsägelsefulla omständigheter och sammanfallande intressen mellan politiska och ekonomiska makthavare för att samhällsutvecklingen skall kunna vridas i en mer hållbar riktning. För att manöverutrymmet skall kunna utnyttjas och användas på tänkt sätt krävs också medborgarnas delaktighet.

Vårt alltmer individualiserade samhälle ger anledning till bekymmer härvidlag. Under den industriella epoken var frågan om identitet ofta knuten till klass och det kollektiva. I det framväxande nätverksamhället är identiteter mer flytande. Den sociala rörligheten ökar och partitillhörigheten skiftar. Människor rör sig över tidigare klassgränser och många formar istället sin identitet utifrån vad de konsumerar (Bauman, 2009). Även synen på framtiden har förändrats. Tidigare trodde många på framsteg av olika slag. Alldeles oavsett förekomsten av frustrationsgap, som diskuterades i ett inledande avsnitt, skulle det snart bli bättre. Det fanns en »stor berättelse« att knyta sina förhoppningar till. Ofta handlade det om ideologier och om det program som det politiska parti man sympatiserade med hade lagt fram.

I vårt individualiserade samhälle har de stora berättelserna ersatts av många små berättelser. Mångfald upplevs istället som en styrka. Tilltron till det stora och enda partiprogrammet har avtagit. Istället kanaliseras politiska energier via sociala rörelser. Delvis har denna utveckling att göra med hur maktbegreppet och hur makt utövas. Under industrisamhället var makt synlig och kunde bekämpas på fabriksgolvet eller i riksdagen. Ofta handlade det politiska motståndet att ta över statsapparaten. Numera är makten allt mer osynlig och svår att få grepp om. Den har blivit mer »kapillär« i den bemärkelsen att den genomsyrar hela samhällskroppen och finns överallt samtidigt som dess kärna och ursprung inte går att få tag i någonstans. Om makten finns över allt måste motståndet finnas överallt (Hörnqvist, 1996).

Dialog och politisk delaktighet
Nationalstatens förändrade roll har, tillsammans med den lokala utvecklingens inflätning i det globala nätverksamhället, ställt kraven på dialog och medborgerlig delaktighet på sin spets. Vår tids komplexa samhällsproblem har inga enkla lösningar och ny kunskap behöver produceras genom att låta många olika uppfattningar komma till tals. Samtidigt får vi inte bortse ifrån att det finns intressekonflikter som inte bottnar i brist på kunskap eller rationella argument. Alla konflikter kan inte lösas – men alla måste hanteras så att de inte utvecklas till att bli våldsamma utan att de går att leva med. Dialogen har en viktig uppgift i att synliggöra dessa intressekonflikter, att ge människor en röst. Demokrati i vårt nätverkssamhälle kommer att handla om att skapa utrymme för att människor med avvikande uppfattningar blir till motståndare som måste bekämpas politiskt och inte till fiender som skall utplånas fysiskt (Mouffe, 2009). I det framväxande nätverkssamhället med sitt alltmer individualiserade politiska landskap blir det viktigt att som ett första steg öka medborgarnas vilja till och intresse för politisk delaktighet i samhället. Detta är en förutsättning för att beslutsfattarna överhuvudtaget skall finna några medborgare att ha dialog med. Att bjuda in medborgarna till att vara med och fatta besluten om inriktningen på de förebyggande investeringar som krävs för positiv säkerhet och social hållbarhet utgör ett exempel på den maktdelning och de resurser som måste till för att människor skall kunna känna att dialogen är på riktigt.

Samtidigt som det blivit allt svårare att mobilisera medborgarna till traditionellt partipolitiskt arbete har många beslutsfattare emellertid svårt för att få grepp om vår tids nätverksbaserade sociala rörelser med sina platta organisationer och mer osynliga ledarstruktur där det är oklart vilka medborgare de representerar och vilka mandat och legitimitet de har. Detta gör det många gånger svårt att utnyttja tillfället till den politiska samverkan som de motsägelsefulla omständigheterna medför och få till stånd de förändringar som skulle kunna skapa förutsättningar för en socialt hållbar stadsutveckling. De politiska förutsättningar som krävs i form av utvidgad demokrati och medborgardialog tycks ibland ännu inte vara för handen. Ur ett freds- och utvecklingsperspektiv är detta naturligtvis mycket bekymmersamt.

collage1

 

FOTO Terje Östling (Unsworn Industries)
Visioner för Selma Lagerlöfs Torg i Backa gjorda av elever från Skälltorpsskolan under en workshop i före detta Videobutiken. Läs mer om detta på sidan 61.

collage2