Perspektiv på Mellanplats
Begreppet Mellanplats (Interplace) har varit en inspiration i projektet, kanske främst för dem som liksom jag själv har en profession som berör planering av fysisk miljö men begreppet kom faktiskt till som ett resultat av en sammansmältning av fysiska och sociala aspekter. Det finns stor potential i att söka kunskap om vilken roll »mellanrumsarbete« kan spela för designprofessionerna.
av Jenny Stenberg
Jenny Stenberg är forskare inom arkitektur och planering och anställd som docent på Chalmers Arkitektur
Under tiden jag skrev min avhandling »Interplace Planning« som handlar om medborgarmedverkan i planering (Stenberg 2004) var jag verksam i två utvärderingar av Storstadssatsningen i Göteborg: en på Chalmers som fokuserade på trygghet och fysisk miljö (Schulz et al. 2004) och en på Universitetet som tittade på medborgardeltagande och integration (Andersson et al. 2004). Den utvärdering som gjordes av arkitekter/planerare riktade stark kritik mot att det i Storstadssatsningen fanns ett bristande intresse för fysisk miljö och att man inte utnyttjat den potential för social förändring som finns i att länka fysiska och sociala åtgärder. Boende i Biskopsgården menade exempelvis att otrygghet, i den mån det inte handlade om arbetslöshet vilket skapade den allra största otryggheten för dem, ganska lätt kunde åtgärdas genom att kommunen – som redan då hade en stor bostadsbrist – byggde nya och i trygghetshänseende lämpligt utformade bostäder vid spårvagnshållplatserna och på vägen från dem till befintlig bebyggelse.
För att söka mer kunskap om potentialen i att länka fysiska och sociala aspekter vände jag mig till Universitetet och hamnade direkt i Hammarkullen där Bosse Forsén och Lasse Fryk hade varit verksamma som universitetslärare sedan två decennier med att i nära samverkan med kommunen utveckla ett mellanrumsligt tänkande när det gäller först professionen socialt arbete och sedan även lärare (Forsén & Fryk 1999). En text om denna verksamhet – Från rum till mellanrum – blev en stor inspirationskälla för mig i min planerarprofession. Syftet med de lokalt förlagda utbildningarna var att studenterna skulle utveckla kunskap som gjorde dem redo att som socionomer och lärare möta det nya mångkulturella samhälle som vi har, istället för att utbilda dem till ett samhälle som försvunnit vilket många högskoleutbildningar tenderar att göra då de är inordnade i en stor och trög organisation. Pedagogiken gick ut på »learning by doing« i direkt samverkan med socialtjänst och grundskolor, varvat med kritisk reflektion över hur praktik sammanvävs med teori. Den bygger på tillit inte bara till lokala professionella och invånare utan även till studenterna som själva ansvarar för sin egen lärandeprocess. De lever själva sin pedagogik. En pedagogik som innebär att man lämnar sitt trygga rum för att mötas i mellanrum. I mellanrummet är maktordningen inte förutbestämd – ingen äger mellanrummet, menar Forsén och Fryk. Den ena parten är inte förutbestämt underordnad den andre vilket betyder att det finns goda förutsättningar att bestämma agendan tillsammans. I verkligheten finns det naturligtvis inget rum som är helt neutralt men det finns grader och texten om mellanrumsarbete är snarare till för att skapa diskussion än att räta ut frågetecken och definiera för evigt.
En Mellanplats har formats utomhus av två arkitekter för att i en medskapande designprocess få invånarnas idéer till hur Hammarpark kan användas. Foto Jenny Stenberg
Denna kanske lite vaga definition av mellanrumsarbetare inspirerade Chalmers Arkitektur att förlägga en ny masterkurs för arkitekter och andra designers till Hammarkullen. Hur skulle en kurs för designers se ut som mötte dagens samhälle med de komplexa utmaningar som vi står inför? I den tre månader långa kursen Suburbs1 skulle studenterna inte bara lära sig ombyggnad av miljonprogram utan även utvecklas till mellanrumsarbetare med fokus på fysisk miljö. De skulle alltså basera sina designförslag på den kunskap som utvecklades i deras nära samverkan med boende och lokalt anställda i Hammarkullen. Detta skulle göras genom att hitta verktyg och metoder för sådan samverkan och forma en genomtänkt planeringsprocess bestående av dem. Från rum till mellanrum innebar för deras profession att kliva ut från den trygga miljön arkitektkontoret, med dess invanda designverktyg som ofta synes uttrycka designerns dröm, och i nära samverkan med invånare i Hammarkullen testa och utveckla nya verktyg och metoder. Dessa verktyg skulle förmå att förmedla kunskap från invånare och designers i samverkan – det är invånarnas dröm som ska byggas med designers professionella hjälp – och sedan var det studenternas uppgift att omvandla denna kunskap till designförslag. Dessa behöver förstås även förmedlas till andra aktörer med hjälp av designerns sedvanliga teknik som ritningar och perspektiv.
Att arbeta mellanrumsligt innebär alltså inte att prioritera hängrännor framför stuprör, utan om att i sin profession utveckla den kompetens som man behöver för att verka i mellanrummet men utan att förlora förmågan att fungera i rummet. Genom samverkan och utbyte mellan undervisning, forskning och lokalsamhälle i Hammarkullen (Stenberg & Fryk 2012; Stenberg et al. 2013) har jag förstått mer och mer om potentialen i att länka sociala och fysiska aspekter. Våra studenter har exempelvis tagit olika roller vid samverkan med lokalsamhället. När arkitektstudenter med sitt designspråk i en workshop hade svårt för att göra sig förstådda för några invånare tog socionomoch lärarstudenter rollen som »tolkar« för att förmedla kunskap och åsikter dem emellan. Ett annat exempel är att invånare i Hammarkullen genom socionomoch lärarstudenters samverkan med dem i demokratiprojekt har fått möjlighet att uttrycka sin frustration över att arkitekternas visuellt inspirerande modeller och bilder inte resulterade i verklig förändring. På så sätt har invånarnas röster blivit hörda i nya sammanhang och i efterhand faktiskt också fått avtryck. Arkitekternas idéer om den underjordiska hållplatsen i Hammarkullen samt upprustning av Hammarpark fick gensvar i ett kommunalt EU-finansierat projekt kallat Utveckling Nordost samt i att Park- och naturförvaltningen investerar i upprustning av parken. Arkitekternas tankar om att skapa ett plusenergihus både energimässigt och social vid torget påverkade utvecklingen av det EU-stödda projektet Lärandets torg.
Mötesplats Hammarkullen formades av invånarna till något som skulle kunna kallas en Mellanplats då de strävade efter att stugan de fick låna inte skulle ägas av en grupp utan välkomna alla grupper att tillsammans göra den till sin gemensamma plats. Bilden är från deras första workshop om hur stugan skulle användas. Foto Jenny Stenberg
Mellanplats är alltså – åtminstone för mig – att sätta kompetensen att arbeta mellanrumsligt i ett design- sammanhang. Det berör således professioner som arkitekt, ingenjör, planerare med flera som med ett samlingsnamn brukar kallas »making disciplines« eftersom de går ut på att forma och omforma fysisk miljö. Även Forsén och Fryk med sitt sociala fokus har ett stort intresse för fysisk miljö. Exempelvis diskuterar de ingående – mycket mer än arkitekter brukar göra – den fysiska utformningen av mellanrum. Hur är det möblerat när man kliver in? Vad är tanken med möbleringen? Ger den maktfördel för någon plats? Vem sitter där? Går möbleringen att ändra? Mellanplats är alltså inte ett begrepp som handlar om fysisk miljö i sig, utan ett begrepp som lyfter social kunskap om mellanrumsligt arbete in i designprofessionernas sfär. Vad innebär mellanrumsligt arbete för oss?
Fotnoter:
- Mer information om kursen finns på www.suburbsdesign.wordpress.com. Kursen har bytt namn och heter nu Design and planning for social inclusion.
