Delat ansvar för helheten
Göteborg stads vilja att utveckla dialogen med medborgarna, vilket är en del av forskargruppen Mellanplats fokus, ingår i en bredare viljeinriktning inom staden; att stärka en hållbar stadsutveckling. Den politiska majoritetens budget, vilket är det dokument som visar politikens prioriteringar för kommande år, har under flera år i rad betonat vikten av de tre dimensionerna av hållbar utveckling, med en skärpt formulering i senaste budgeten om balansen mellan de tre. För att stärka den sociala dimensionen av hållbar utveckling, gav kommunstyrelsen 2007 uppdraget S2020.
av Vanja Larberg
Vanja Larberg är arkitekt utbildad på Chalmers Arkitektur, konstnär och pedagog. Hon är planeringsledare på S2020, Göteborgs Stad
S2020 står för socialt hållbar utveckling år 2020. Stadens gemensamma ansvar för den sociala hållbarheten i stadsutvecklingen är en kärnfråga. Uppdraget riktar sig nämligen till alla nämnder och bolag inom staden. Den sociala dimensionen ska alltså inte vara något man hanterar som en egen bubbla, utan den skulle genomsyra all verksamhet. Detta i reaktion mot tidigare synsätt där man exempelvis sett vissa stadsdelar som segregerade, förlagt ansvaret där och gjort satsningar där. Uppdraget uttrycker istället att hela staden är ett segregerat system, och vi som jobbar inom staden behöver ändra våra arbetssätt för att inte fortsätta förstärka redan upptrampade mönster. Vi behöver vända blicken från »utsatta stadsdelar« till oss själva.
S2020 är ett planeringskritiskt uppdrag. I uppdragsbeskrivningen står följande: »Planeringsarbetet skall vid behov korrigeras så att en socialt hållbar utveckling stimuleras.« En pusselbit när det gäller förändringen av planeringssyn handlar om hur samverkan mellan tekniska »specialistförvaltningar« och sociala »generalistförvaltningar « kan utvecklas. Detta eftersom denna samverkan är nödvändigt om hela organisationen gemensamt ska främja social hållbarhet.
I och med att S2020, förutom att vara namnet på detta uppdrag riktat till hela Göteborgs stad, också är namnet på den lilla strategiska arbetsgrupp som jobbar med kompetensutveckling och stöd till andra förvaltningar, kan man säga att vi som arbetsgrupp är som en testverkstad för vad ett arbete på tvären i organisationen kan innebära. Vi är en arbetsgrupp med yrkesbakgrunder som beteendevetenskap, arkitektur, journalistik, socialt arbete, konflikt och medling. Att ständigt konfronteras med varandras olika synsätt har inneburit att vi fått en förståelse för gränstrakterna mellan våra yrkesfält, vilket i förlängningen är de gränstrakter som också finns mellan olika förvaltningar. Olika yrkesgrupper kan ju ha, och har också ganska ofta, olika konnotationer till vad det innebär att jobba med den sociala dimensionen. Detta är en del av svårigheten när vi inom organisationen möts i planeringssammanhang; ett arbete som någon från det sociala fältet kan se som lyckat, då till exempel grupprocessen är givande och tillitsfull, kanske från planerarhåll upplevs som svårfångat när det kommer till hur det som sagts ska påverka den konkreta fysiska utformningen. Och ett arbete som en planerare tycker har involverat sociala frågor på ett bra sätt då man till exempel observerat människors rörelsemönster på en plats, kanske av någon från det sociala fältet kan kritiseras för att man inte involverat människorna själva genom hela processen. Vi har också som en inbäddad del i våra yrkesroller oftast olika riktningar i tiden. Det innebär att exempelvis socionomer får möta människors erfarenheter och historik, medan arkitekter gör planer som riktar sig in i en framtid som ännu inte finns.
Foto Lisa Wistrand
För att hitta sätt att underlätta detta möte har vi på S2020 utvecklat en modell där sociala värden möter den fysiska miljöns olika skalor – från byggnadsnivå till systemnivå. Detta med förhoppningen att kunna skapa ett gemensamt språk och ramverk för att dela kunskap, och även för att helt enkelt medvetandegöra det spänningsfält vi rör oss i – mellan stadens och människornas erfarenheter och historik till planer för en framtid som ännu inte finns. Till en början var modellen mera av en »tankemodell«, men i samarbete med våra kollegor som kan processledning har den även utvecklats till en plattform för samtal där vi tänker tillsammans. En matrismodell på en skärm gjordes om till en matta på golvet. En matta med spelregler där våra tankar och positioner blir till faktiska sociala grupperingar i rummet, och där både dåtid och framtid kan lyftas fram i det närvarande nuet.
I upplägget för matrismodellen tog vi med oss arkitektens verktyg in i den sociala dimensionen. Att jobba i skalor är något som är ett naturligt redskap för en arkitekt, och de olika skalorna innebär olika typer av kunskap. Till exempel finns kunskap om material, ljusföring, byggteknik i byggnadsskalan, medan kunskap om logistikflöden och system verkar i en större skala. Detta är ett sätt att tänka som är produktivt även för de sociala frågorna – de ter sig olika beroende på vilken skalnivå man pratar om – från den lilla familjen eller arbetsgruppen till samhällsnivån. Vi använde därför dessa skalnivåer i vår modell för att kunna ta oss an de sociala frågornas komplexitet och spännvidd.
Med denna matrismodell som grund har vi på S2020 tillsammans med stadsbyggnadskontoret och Nätverket för barn och unga i fysisk planering, utvecklat tre verktyg; social konsekvensanalys, barnkonsefotokvensanalys och ett kunskapsstöd för webben. Detta eftersom det är ett tydligt budskap från den politiska majoriteten i Göteborg att sociala konsekvensanalyser och barnkonsekvensanalyser ska göras i stadsplaneringen. Verktygens användning och budskap är igen att vi har ett delat ansvar för helheten. Genom hela processer, från inventering till förslag till utvärdering, och mellan alla förvaltningar och berörda aktörer. Verktygen utvecklas och förändras kontinuerligt genom utbildningar och återkopplingar med dem som använder dem i praktiken, exempelvis planhandläggare på stadsbyggnadskontoret och utvecklingsledare på stadsdelsförvaltningarna.
Till dessa processtöd kommer under 2013 ytterligare ett adderas; ett stöd för olika skeden i dialogarbetet som tagits fram inom ramen för EU-projektet SMS, Sociala aspekter och Medborgardialog i Stadsplanering, där Göteborgs stad varit en av deltagarna.
Vi försöker alltså skapa ramverk för att vi ska kunna förstå och dela varandras kunskap. Men. Kunskapen i sig räcker inte. För att främja en social hållbarhet behöver nya prioriteringar göras när maktbalansen mellan olika perspektiv synliggörs. Kunskap om människors levnadsförhållanden behöver ges tyngd och få verklig effekt i den faktiska planeringen. I inledningsskedet av S2020s arbete gjorde Gerd Cruse Sondén, arkitekt, och Sören Olsson, professor emeritus i socialt arbete, en intervjurunda bland de tjänstepersoner på stadsdelsförvaltningarna som hade uppdrag att svara på planremisser. I undersökningen framkom att tjänstepersonerna på sdf ofta upplevde att de sociala frågorna, som de står för eftersom de har befolkningsansvaret i staden, inte fick samma tyngd i planeringssammanhang som de tekniska förvaltningarnas frågor fick. I jämförelse med exempelvis en karta över platsens geologiska förutsättningar kunde sociala erfarenheter väga lätt.
När Göteborgs stad omorganiserades 2011, och gick från 21 stadsdelsförvaltningar till 10, blev frågan om stadsdelsförvaltningarnas roll i stadsutvecklingen viktig. Efter omorganisationen har alla 10 stadsdelar en utvecklingsavdelning som har till uppdrag att systematisera sociala erfarenheter så att de kan påverka stadsutvecklingen på ett strukturellt sätt. Följande paragraf från stadsdelarnas nya reglemente understryker detta:
4 §
[…] Nämnderna skall medverka i samhällsplaneringen och tillsammans med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i staden. Nämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden har uppdraget att systematisera dessa erfarenheter så att de kan utgöra ett stöd för strukturinriktade insatser i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som information och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.
»Sociala erfarenheter« i stycket kan uttydas »Kunskap om människors levnadsförhållanden och vad som påverkar dessa«. Dessa kunskaper kan komma från olika källor; från stadsdelsförvaltningarnas egna verksamheter, där de anställda varje dag möter medborgarna i exempelvis skolorna, men även från medborgardialoger och från aktuell forskning. Och de är minst lika viktiga som annan kunskap i förändringen av staden. Utvecklingsavdelningarna har då genom detta bland annat frågan om medborgardialog högt på agendan.
Förhoppningen är att det breda sociala arbetet i stadsdelarna framöver kommer ta mera plats i stadsutvecklingen. En av många viktiga utmaningar när det gäller att få detta till stånd är att lyfta den ekonomiska dimensionen av hållbarheten och hur ekonomistyrningen ser ut idag. Gränsområdet mellan den sociala dimensionen och den ekonomiska dimensionen i arbetet för hållbarhet är en viktig trakt att utforska framöver.
