Advocacy planning – en ny roll för planerare i Sverige?

Det sker en utveckling i Sverige när det gäller synen på medborgarens roll i planering och denna förändring har fått tydliga lokala avtryck i Göteborg som syns exempelvis i budget, stadsdelsreglemente och policydokument för planering och stadsutveckling. Praxis håller på att förändras. Hur påverkar denna förändring de professioner som är involverade i planering? Kan så kallad advocacy planning inspirera?

av Jenny Stenberg

Jenny Stenberg är forskare inom arkitektur och planering och anställd som docent på Chalmers Arkitektur.

Advocacy planning [1] har sina rötter i 1960-talets medborgarrättsrörelser och den amerikanska planeringsforskaren Davidoff, som initierade begreppet, avfärdar att planerare skulle kunna agera som neutrala tekniker i en planeringsprocess eftersom planeringens mål aldrig kan vara värdeneutralt – planering är en politisk process i sig själv (Peterman 2000: 26; Davidoff 1965). Planerarna bör därför istället ta parti för olika klientgrupper och presentera alternativa perspektiv. I en process med advocacy planning tror man inte att det finns något som heter »det allmännas bästa« och det är av stor vikt att även underrepresenterade grupper har planerare som talar för dem. Advocacy planning är alltså mer demokratiskt, menar förespråkarna, på så sätt att man erkänner att många beslut fattas av tjänstemän under tiden som planeringsprocessen pågår och att man involverar medborgare i denna process. Advocacy planning kan dock även misslyckas fundamentalt ur demokratiskt synvinkel, vilket i hög grad skett enligt kulturgeograf och planeringsforskare William Peterman som lyfter fram exempel då dessa lokala planerare marginaliseras när den lokala planen ska samexistera med planer på högre nivåer.

I de få fall då advocacy planning har blivit en reguljär statlig eller kommunal verksamhet i USA kallas det ofta »equity planning« och man har uttalade mål som handlar om skapa social jämlikhet och mer rättvis fördelning av medel. Man har då fokuserat i hög grad på områden med hög fattigdom och problemet att resursstarka människor flyr området samt på problemet med bristande intressen från investerare att satsa i området. Lyckade exempel har varit helt beroende av existensen av en grupp progressiva statstjänstemän (Peterman 2000: 29). I USA har invånarna på grund av statens svaga ställning under lång tid utvecklat olika typer av »community organizations« som ansvarar för viss samhällsservice. Dessa kan ses som exempel på vad den nordamerikanska arkitekturforskaren Jane Jacobs kallar »mediators« mellan staden som helhet och gräsrotsnivå, alltså en slags distriktsorganisationer som det finns behov av för att den formellt maktlösa gräsrotsnivån ska länkas till stadens och statens beslutsstrukturer (Peterman 2000: 41; Jacobs 1961). Så kallade »community development corporations « (CDCs) är ett led i denna utveckling och de är numera mycket vanliga i USA. Deras roll är att genomföra vitaliseringsprojekt i utsatta och fattiga bostadsområden där den privata marknaden misslyckats.

Med detta i åtanke är det viktigt att komma ihåg
att Peterman lyfter in behovet av att invånare
genom advocacy planning verkligen har möjlighet
att få makt i planeringsprocesser.

Många menar emellertid att CDCs är ett konservativt marknadsdrivet sätt att arbeta med lokalt utvecklingsarbete. Deras metoder är ifrågasatta och det är tveksamt om de kan ersätta advocacy planning – vilket är intentionen eftersom CDSs förespråkare anser att advocacy planning inte ger resultat. Men CDCs arbetar snarare i konflikt med berörda invånare än för dem menar Peterman (2000: 49). Istället för att bygga bostäder åt fattiga, vilket var avsikten, ägnar CDCs sig åt att producera bostadsområden för övre medelklass, vilket de även det misslyckas med eftersom de har svårt att attrahera medelklass till de stigmatiserade områden där de verkar. Statligt stöd till CDCs bör snarare ses som ett sätt att försöka upprätthålla social ordning, än att producera bostäder åt fattiga, menar Peterman. Detta resonemang skulle även kunna appliceras på Sverige med allmännyttans förändrade roll till exempel då projekt som går ut på disciplinering av boende initieras i trygghetens namn (Sahlin 2010). Ett annat svenskt exempel är när extremt stora standardhöjande renoveringar av områden genomförs trots de boendes uttryckliga protester. Peterman hävdar, med referens till både Jacobs och den kanadensiska ekonomiforskaren Randy Stoecker (2000: 52; Stoecker 1997), att sådana problem skulle kunna åtgärdas genom att tydligt separera CDCs från lokalt kontrollerade community organizations. CDCs är nämligen viktiga för att man inte ska riskera att gå miste om finansiering för bostadsbyggande och ekonomisk utveckling till stadsdelen. Community organizations är alltså viktiga för att invånarna ska få sin samhällsservice när stat och kommun är svag, medan CDSs betraktas som oumbärliga för att de förverkligar vitaliseringsprojekt där den privata marknaden misslyckats. Men de bör inte blandas samman. Det är intressant att fundera på vad ett sådant resonemang skulle innebära i en svensk kontext. Behövs det synsättet här?

b5

En »advocacy planner« behöver ha en verktygslåda innehållande många olika typer av designmetoder. När arkitekterna startade projektet om Uteplatsen i Hammarpark var ett av de verktyg som användes en »idévägg« utomhus i parken där folk fick sätta gröna lappar på »gilla« och röda på »inte gilla«. Att kommunicera med hjälp av foton och andra bilder går snabbare än med text, man kan på så sätt fånga passerande i farten. Bilder underlättar också dialog med invånare som talar olika språk och bjuder in barn såväl som vuxna till samtal. Foto Jenny Stenberg.

b4
En »advocacy planner« använder här ett designverktyg kallat »Skattjakt« för att vid utformningen av Uteplatsen få kunskap om hur en vanligtvis underrepresenterad grupp – barn – ser på användningen av Hammarpark och vilka aktiviteter som de tycker ska prioriteras. Foto Jenny Stenberg.

Med detta i åtanke är det viktigt att komma ihåg att Peterman lyfter in behovet av att invånare genom advocacy planning verkligen har möjlighet att få makt i planeringsprocesser. Det är ett synsätt som stämmer med de erfarenheter vi gjort i Hammarkullen: invånare som var aktiva i Mötesplatsen såg det som nödvändigt att maktbalansen förändrades för att Mötesplatsen skulle kunna fortsätta verka med de integrationsmål man hade. Samtidigt visar exemplet medskapande design av Uteplatsen att kommunen kanske är redo för ett förändrat förhållningssätt till medborgerligt inflytande. Det arbetssätt som den anställde i det kommunala bolaget Utveckling Nordost har valt när hon utför sitt uppdrag att implementera kunskap i kommunförvaltning om delaktighet och invånardialog, skulle kunna ses som att hon är på väg mot en svensk variant av advocacy planning. Den erfarenheten visar att det är helt nödvändigt för goda resultat att samhället stöttar de personer som tar en advocacy-planning-roll, både ekonomiskt och på andra sätt, men utan att för den skull se personen som sin förlängda arm när det gäller maktaspekter.

Det ska bli spännande att se hur stadsdelsförvaltning och kommun använder dessa erfarenheter att lära från och vad lärandeprocessen resulterar i när det gäller ordinarie planeringsprocess. Kanske får vi en helt ny professionell roll för planerare? En roll där man som advocacy planner med samhällets resurser får i uppdrag att i en stadsutvecklingsprocess och under en tidsperiod representera en viss grupp boende och genom argumentativ och gruppdynamisk kunskap och erfarenhet bidra till att deras röst blir hörd och deras kunskap tillförs planeringsprocessen? Hjälpa människor att bygga community. Kanske i form av lokala kontor med interdisciplinär sammansättning? Det vore en spännande utveckling.


Fotonot:

  1. Det finns inget bra svenskt begrepp för detta, tycker jag, och använder därför det engelska.

Ladda ner ”Advocacy planning – en ny roll för planerare i Sverige?” som PDF.