Samhällsbyggande – fyra kriterier för framgång

Det som beskrivs i föregående kapitel är exempel på att samhället inte kunde utveckla en förmåga till förändring för att möta det medborgarinitiativ som invånare i Hammarkullen kom med. Varför blev det så?

av Jenny Stenberg

Jenny Stenberg är forskare inom arkitektur och planering och anställd som docent på Chalmers Arkitektur.

Mötesplatsen i Hammarkullen var en av de kapacitetsbyggande processer som ett parallellt pågående forskningsprojekt »Den lärande staden« stöttade och lärde från.1 Det projektets viktigaste resultat handlade om något som vi valde att kalla omgestaltning (Stenberg et al. 2013). Begreppet beskriver den förändring som samhällets institutioner behöver gå igenom för att axla de komplexa frågor som vi möter. Omgestaltning kan ses som den sociala motsvarigheten till omställning, vilket är ett vanligt begrepp för att beskriva den förändring som samhället behöver genomgå för att anpassa sig till klimatförändringarna.

Vad är det då som krävs för att en organisation ska lyckas utveckla en förmåga till förändring – omgestaltas – och möta den typ av invånarinitiativ som har beskrivits här och underlätta för dem att bli medskapare i samhällsbygget? Det kan i korta texter som i denna bok framstå som att det är en enkel sak att öppna upp för invånare att utöva ett aktivt medborgarskap att det bara handlar om att vilja. Vi har emellertid genom att under en längre tid kombinera forskning, undervisning och »tredje uppgiften«2 i Hammarkullen, fått ganska mycket insyn i de svårigheter som tjänstemän och politiker möter när de ställs inför initiativ som Mötesplatsen. Kommunföreträdare brottas med hinder som för en utomstående kan te sig som lätta att överbrygga eller rasera, men för dem kan de upplevas som oöverstigliga. Inte minst med tanke på de knappa resurser de har i form av tid för dialog och samverkan. Trots denna medvetenhet om att det som kommunföreträdare arbetar med är komplext och att det inte finns några snabba och lätt överflyttbara recept för framgång, finns det mycket att lära från hur andra har arbetat.

Nedanstående kriterier för ett framgångsrikt resultat när det gäller planering har utarbetas i en nordamerikansk kontext – utsatta bostadsområden i Chicago under 1980-90 talen – efter analys av orsakerna till varför uppifråninbjudningar om medborgardeltagande i stadsutveckling ofta inte förmår möta invånares egna initiativ till samhällsbyggande. Kulturgeograf och planeringsforskare William Peterman har kommit fram till fyra kriterier som behöver uppfyllas (2000: 155):

Kriteriet »kreativ spänning« innebär att relationen mellan gräsrotsorganisationer och myndigheter varken kan vara för vänskaplig eller för konfronterande. Som orden antyder är »kreativ spänning« inte ett ensamarbete utan båda parter behöver gå in i processen med lika höga ambitioner. Detta foto visar »alltför konfronterande spänning« mellan invånare och politiker i stadsdelen Biskopsgården under nedskärningar där 2002. Foto Jenny Stenberg

Ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser måste finnas, dels för att genomföra enskilda projekt men också för att upprätthålla omfattande lokala utvecklingsprogram. Detta kriterium tar fasta på det faktum att de flesta utsatta områden varit föremål för en period av »desinvesteringar« och Peterman menar att utan att detta åtgärdas kan man inte lyckas med nya insatser.
Utvecklingsarbete måste vara efterfrågestyrd, det vill säga uppkomma från gräsrotsorganisering och kan inte initieras från offentliga tjänstemän. Här menar Peterman att hans studier visar att insatser som initieras av offentliga tjänstemän nästan alltid leder till gentrifiering3 och undanträngning av vissa invånare. Att medborgarorganisationer existerar och har makt är helt avgörande för att projekt ska gynna dem som bor i ett område, menar han.
Ledare för gräsrotsorganisationer måste bygga och bibehålla starka band till offentliga tjänstemän (teknisk, juridisk och ekonomisk expertis) och andra medborgarorganisationer samt paraplyorganisationer för sådana. Detta kriterium är viktigt, menar han, för att hans fall visat att resurserna faktiskt inte finns på gräsrotsnivå som så kallade tillgångsbaserade modeller ofta hävdar när de säger att de bara är underutnyttjade. Peterman å sin sida menar att resurserna måste tillföras och det gör man genom att gräsrotsorganisationer utvecklar externa band och länkar.
Relationen mellan gräsrotsorganisationer och myndigheter som har intressen i och ansvar för lokalsamhället kan varken vara för vänskaplig eller för konfronterande. En atmosfär med »kreativ spänning« verkar vara mest ändamålsenligt. Peterman menar att detta kriterium kanske är det mest kontroversiella. Erfarenheten att båda ytterligheterna kan utgöra hinder för goda resultat lyfter fram »advocacy planning«4 och liknande som viktiga verktyg för framgång. Det är nödvändigt att finna former för att hitta medelvägar mellan det som maktstrukturerna för fram som önskvärt i ett större samhällsperspektiv och det som invånarna lyfter fram som viktigt för dem.

Peterman hävdar att dessa kriterier tillsammans formar »a set of guidelines« (2000: 157) att följa vid planering och genomförande av lokalt utvecklingsarbete och att, med referens till sociologiforskare Richard Sennett (2000: 169; Sennett 1976), det är fundamentalt viktigt att följa dem. Detta för att börja arbeta i en annan riktning än den som varit rådande för planerare de senaste decennierna och som lett till att vi skapat klass- och rasmässigt segregerade, inåtvända, ängsliga och defensiva bostadsområden. Peterman är optimistisk inför de möjligheter som finns till förändring, men erkänner också att det är en väldigt stor förändring som krävs om det ska vara möjligt. En omgestaltning står för dörren, som man skulle kunna uttrycka det med hänvisning till projektet »Den lärande staden« som nämns ovan.

Vilken kunskap får vi då fram om vi analyserar Mötesplatsen med utgångspunkt från Petermans fyra framgångskriterier?

Mötesplatsen har haft stora mänskliga resurser, dels i form av projektledare och andra aktiva i föreningen som utfört projekt och annat arbete, men även i form av dess styrelse bestående av boende i Hammarkullen. I början saknade de dock helt ekonomiska tillgångar och hade små tekniska resurser. Detta även om samverkan med stadsdelsförvaltningen under senare tid gav dem en del ekonomiska resurser och samarbete med den lokala högskolan har gett en del tekniska resurser. En lång period av desinvesteringar i Hammarkullen när det gäller fysisk miljö har svagt börjat vända till det positiva, och än så länge utan synbar gentrifiering, men när det gäller skola och omsorg är det i ett invånarperspektiv tvärtom, det vill säga nedskärningarna fortsätter.
Mötesplatsen poängterade i olika sammanhang att utvecklingsarbete måste vara efterfrågestyrt, det vill säga uppkomma från gräsrotsorganisering och inte på tjänstemanna- eller forskarinitiativ. De ville starta ett forum där invånare i Hammarkullen formar ett lokalt demokratiskt system där de själva prioriterar vad som ska satsas på. Detta både när det gäller förvaltning av skola, vård och omsorg och när utomstående kommer med idéer till projekt till exempel om förändring av fysisk miljö – och oavsett om det är skattefinansierat eller betalas av olika EUfonder. Denna prioriteringslista borde, ansåg de, uppdateras regelbundet av invånarna och den borde gälla i alla sammanhang. Vidare borde organiseringen av denna verksamhet styras av de boendes prioriteringslista, så att själva formen av genomförandet av både verksamhet och projekt gynnar invånarna.
Mötesplatsen etablerade många externa band till andra gräsrotsorganisationer, till högskolan, till offentliga myndigheter och politiker på högre nivå i kommunen. Emellertid framstår dessa band ändå som otillräckliga, eftersom de resurser som behöver tillföras och förväntas uppstå med hjälp av dessa band faktiskt inte har kommit i tillräckligt stor utsträckning. Bristen på ekonomiska resurser har påverkat negativt, de aktiva i Mötesplatsen har genom det bränt ut sig genom för mycket arbete och osäkra ekonomiska förhållanden. Detta tredje kriterium, vikten av att utveckla externa länkar, förefaller som ett av det viktigaste att ta fasta på för att förstå Mötesplatsens svårigheter att få långsiktigt fäste i Hammarkullen.
»Kreativ spänning« är ett bra ord för att beskriva hur samverkan mellan Mötesplatsen och stadsdelsförvaltningen har fungerat, det vill säga Mötesplatsen hade en bra förmåga att hitta rätt position när det gäller avvägningen mellan att vara för vänskaplig eller för konfronterande. Detta var en viktig utgångspunkt för dem eftersom de var sprungna ur ett konfrontativt nätverk mot nedskärningar – de ville bygga lokalsamhället och inte enbart protestera. Dock har det inte alltid varit lätt och de har gjort misstag som ibland skapat problem. »Kreativ spänning« är som orden antyder inte ett ensamarbete utan båda parter behöver gå in i processen med lika höga ambitioner.

En poäng med att analysera Mötesplatsens arbete med hjälp av Petermans modell är att den belyser inte bara det sistnämna kriteriet som ett lagarbete, utan alla fyra. Kommunen, som både i sin långsiktiga budget för staden och i stadsdelsnämndernas nya reglementen lyfter fram behovet av ökat medborgarinflytande utöver deltagande i allmänna val, behöver utveckla sina anställdas kompetens och sina institutionella system för att underlätta och stödja invånarinitiativ. Skapa ett handlingsutrymme. Kommunen centralt såväl som i stadsdelarna, tjänstemän och politiker, skulle kunna använda ovanstående fyra kriterier för att göra en sådan resa och fråga sig:

Hur kan vi hitta nya former för att stötta invånarinitiativ ekonomiskt, mänskligt och tekniskt?
Hur kan vi underlätta för efterfrågestyrda satsningar eller modeller där invånarna själva gör prioriteringarna?
Hur kan vi stödja att invånargrupper utvecklar externa band med gräsrotsorganisationer, kommuner, lärare, studenter och politiker?
Hur kan vi bidra till att »kreativ spänning« uppstår när vi samverkar med invånarinitiativ?

Detta vore att göra en omgestaltningsresa: att utveckla en förmåga till förändring för att möta medborgarinitiativ. Att med kommunens styrdokument om medborgardialog i ryggen skapa en beredskap för att ändra maktbalansen och låta det påverka de system man använder för styrning och kontroll i hårda och mjuka förvaltningar – i hela staden. En viktig sak att begrunda i detta sammanhang är om tjänstemän sinsemellan och politiker med olika färg upplever att det finns ideologiska motsättningar när det gäller dessa frågor – att man har helt olika förväntningar på medborgardialoger – och i så fall utveckla sin kunskap och sitt språk för att diskutera dessa olikheter.

Vad hade hänt med Mötesplatsen, här sedd från Hammarpark, om stadsdelens politiker och tjänstemän hade utvecklat sin roll med utgångspunkt från »fyra kriterier för framgång« som presenteras i detta kapitel? Foto Jenny Stenberg

Fotnoter:

Pilotprojektet Den lärande staden (www.urbanempower.se) pågick 2010-2011 och var finansierat av Mistra Urban Futures för att utveckla kunskap om medborgarnas roll i stadsutveckling. Det transdisciplinära projektet hade sju deltagare: tre från högskolan och fyra från kommunen. Tre personer från Mellanplatsprojektet ingick även i Den lärande staden: Pål Castell, Vanja Larberg och Jenny Stenberg.
I Sverige har alla högskolor och universitet lagstadgat ansvar sedan högskolereformen 1977 att dela med sig av kunskap och föra dialog med samhället om sin undervisning och forskning. Detta kallas tredje uppgiften. Detta ansvar finns också internationellt och kallas då ofta »public outreach« eller »science outreach«.
Gentrifiering är höjning av status av ett område med hjälp av till exempel påkostade ombyggnadsprojekt.
Advocacy planning innebär att en grupp invånare har en planerare som företräder dem under planeringsprocessen. Det finns inget bra svenskt begrepp för detta ännu tycker jag och använder därför det engelska.

Ladda ner ”Samhällsbyggande – fyra kriterier för framgång” som PDF.