Democracy is hard to love

Inom ramen för detta forskningsprojekt och vårt arbete som processledare för medborgardialoger har vi blivit allt mer medvetna om den utmaning och anspänning som dialog i praktiken ofta innebär för dem som deltar. Man kan bli nervös inför att möta människor som man inte känner, det är inte alltid enkelt att stå upp för sin åsikt då alla andra verkar tycka något annat och det kan kännas sårbart att diskutera det som är viktigt i ett öppet samtal som drar åt olika håll. Vi kommer i denna text utforska känslorna, gruppdynamiken och den ständiga kampen om makt och utrymme som är en oundviklig men utmanande del av medborgardialogen. Våra utgångspunkter är vår egen praktiska erfarenhet framförallt i projektet UngEnergi1, intervjuer med andra processledare i Göteborg stad och samhällsteoretikern Iris Marion Youngs och processledaren och psykiatrikern Myrna Lewis’ tankar.

av Emma Corkhill, Anna Fridén, Rakel Heed Styffe

 

Emma Corkhill är kulturgeograf, processoch projektledare med erfarenhet av att skapa möten och dialog bland annat i Västra Götalandsregionens projekt UngEnergi.

Anna Fridén är processledare och konflikthanterare med lång erfarenhet av att skapa möten och dialog bland annat i Västra Götalandsregionens projekt UngEnergi.

Rakel Heed Styffe är konstnär, process- och projektledare och arbetar bland annat med att skapa möten och dialog i Västra Götalandsregionens projekt UngEnergi.

»Democracy is hard to love. Perhaps some people enjoy making speeches, or confronting those with whom they disagree, or standing up to privileged and powerful people with claims and demands. Activities like these, however, make many people anxious. Perhaps some people like to go to meetings after a hard day’s work and try to focus discussion on the issue… But most people would rather watch television, read poetry, or make love.«

Iris Marion Young, 2002

 

Det inledande citatet kommer från Iris Marion Youngs bok Inclusion and Democracy (2002) och tydliggör det som många tjänstemän, politiker och medborgare erfar, nämligen att trots den nya tidens entusiasm kring dialog med medborgare är praktiken ofta präglad av rädslor, ängslan och tidsbrist. Grunden till ängslan är olika beroende på vilken roll man har i processen. I denna text utgår vi från en tjänstemans situation i en process som de leder och bjuder in till. Deras ängslan kommer ofta av att det inte i förväg går att veta hur det kommer att gå. Vilka kommer att komma? Tänk om ingen kommer? Vad kommer de att säga? Tänk om de har orimliga krav som jag inte kan bemöta? Tänk om de är arga? Tänk om de som kommer hamnar i konflikt? Hur ska jag kunna hantera och ta emot det som sägs?

Det är ju helt relevanta frågor och dessutom är det ofta så att det som i förväg känns osäkert också kommer att hända. Olika åsikter och intressekonflikter är oundvikliga om man har lyckats med sin rekrytering till processen och fått med en mångfald av människor med olika bakgrund, livssituationer, kön och ålder. Det finns ibland uppfattningar om att en medborgare som går in i en dialogprocess ska lämna de egna personliga perspektiven och agera och tänka som en opartisk medborgare som är där för allas bästa. Young menar att en sådan idé är omöjlig då en offentlighet måste förstås utifrån att den består av en mångfald. Hon argumenterar att det offentliga rummet aldrig kan vara en bekväm plats för samtal mellan människor som delar samma språk, föreställningar och sätt att se på saker. Det offentliga rummet och samtalet befolkas av individer som bär på olika historier och perspektiv. Idén att ett offentligt samtal kräver att de som deltar ska frångå sina behov och skillnader för att fokusera endast på det gemensamma ödelägger själva idén om offentligheten argumenterar hon. (Young 2002, s.111) Men i praktiken kan mångfalden av perspektiv och den potentiella konflikten i den skapa oro och om dialogprocessen dessutom är pressad på grund av tidsbrist kan detta sammantaget leda till att den som leder mötet istället försöker kontrollera och begränsa dialogen. Beslut kring om man ska öppna för alla olika röster som kan förekomma i ett rum sker dessutom ofta i stundens hetta, under det pågående mötet och processledaren måste göra ett snabbt val med vetskap om att beslutet kommer att ha konsekvenser även längre fram i processen.

Ett exempel: under ett stormöte mellan unga och politiker kring framtiden för det lokala torget var det några unga mötesdeltagare som ville prata om en lokal videobutik som nyligen hade stängts. Butiken visade sig vara en känslig fråga och flera politiker och tjänstemän i rummet signalerade att ämnet inte var välkommet. Vi som ledde dialogen kände hur processen stod vid ett viktigt vägskäl. Vad händer om vi tystar ned rösten och säger att den inte passar in? Vad händer om vi ger den plats? I stunden fattades beslutet att lyssna in och ta med frågan om videobutiken. Det ledde till ett känslosamt meningsutbyte, gruppen var inte överens, men samtliga röster blev hörda, alla var alltjämt med och dialogen fortsatte så småningom in på andra frågor.

collage5

Foton Emma Corkhill

collage6

Vad hade hänt om man hade stoppat de unga och sagt att frågan inte hörde dit? Och vad händer om mötet får en helt annan riktning än vad som är tanken? Det fanns också en risk att det skulle ställas frågor kring det nya ämnet som ingen i rummet hade mandat att svara på eftersom huvudtemat var ett annat. I detta fall var det tydligt att öppenheten i dialogen ledde till att de unga som deltog upplevde processen som viktig och på riktigt men på samma gång blev fokus för dialogen bredare och därför även på vissa sätt svårare att definiera för de som ville ha en tydlig riktning i innehållet. Vad händer med de känsliga frågor som aldrig passar in, som är för stora eller komplexa och som inte är kopplade till ett specifikt projekt?

Liknande utmaningar är vanliga i s.k. samråd där tjänstemän och medborgare möts som en del av en planprocess. Samråd är möten där medborgare kan få information om framtida planer och en möjlighet att uttrycka sin mening. I våra intervjuer med tjänstemän som är ansvariga för samrådsmöten är det tydligt att de ofta upplever det svårt att hålla kvar samtalet kring det projekt som mötet är kopplat till. För många av de medborgare som kommer är mötet en chans att uttrycka andra saker som är viktiga för dem vilket kan leda till att andra frågor tar plats eller tar över.

Den spontana reaktionen i en sådan situation kan vara att försöka tysta den avvikande rösten eller ignorera den. Logiken är att uppmärksamhet bidrar till att den tar över. Men om vissa röster tystas ned och hamnar utanför agendan gång på gång finns risken att det skapas motstånd dels i rummet där och då men även i förlängningen i samhället då de stärks i sin misstro. Kunskap och perspektiv går förlorade och vi riskerar att komma längre ifrån idén om ett samhälle för alla. Samtidigt är det problematiskt att bjuda in till dialog med medborgare utan att avgränsa den till det som är möjligt att påverka och till det som man kommit överens om att ha dialogen kring. En otydlig dialog där förväntningar väcks är problematisk. De känslor och den kamp om utrymme och makt som alltid är närvarade i medborgardialoger är utmanande. Det finns inget enkelt svar på hur man i praktiken kan skapa möten som tillåter en mångfald av röster och känslor och samtidigt har en struktur som upplevs som konstruktiv och trygg.

I vårt arbete med att leda medborgardialoger har vi lämnat önskan om att hitta en mall för dialog och fokuserar istället på att i varje process förankra och precisera syftet med dialogen och den värdegrund som arbetet ska vila på. Youngs perspektiv att konflikt och debatt är nödvändigt i det offentliga rummet är viktig då den innebär att målet för en dialog aldrig kan vara att alla ska komma överens. Men att arbeta med konflikter är utmanande. Ett perspektiv som är intressant när man tittar på hur man kan arbeta med konflikter i dialogmöten kommer från Deep Democracy metodologin utarbetat av Arnold Mindell och utvecklad av bland andra Myrna Lewis2.

Lewis beskriver i likhet med Young att det är viktigt med mångfalden av röster i en grupp och att det är viktigt att lyfta fram och sprida även minoritetens röst i varje fråga. Att för snabbt söka konsensus är inte hållbart utan mer tid bör läggas på att utforska mångfald, motsättingar och konflikt. Hon säger också att det kan visa sig vara fruktbart att söka en konflikt eller en åsikt, känsla eller perspektiv och utforska dessa för att inte snabbt låsa in individer i enkla identiteter och ståndpunkter. Att processen får ta tid är också viktigt då det ibland kan ta tid att formulera sig och lyssna in andras perspektiv. Då kan även viktig kunskap synliggöras som är omedveten och under ytan. Ju mer gruppens gemensamma kunskap om problemet kommer fram ju bättre kommer de beslut och resultat som gruppen arbetar fram bli och därmed mer hållbara. Om man inte lyckas få med alla röster kommer de ändå att påverka processen argumenterar hon. Röster som inte får utrymme tar andra ofta mindre konstruktiva vägar som sarkasm, skvaller, våld eller separation (att man helt lämnar dialogen). (Lewis 2012)

Hennes perspektiv är att man ska välkomna konflikten och att lära sig förstå och känna igen alla former av motstånd (även det som kommer i en form, som vi inte gillar eller tycker känns obehagliga). Genom att undersöka motståndet så går kunskapen i den inte förlorad och därmed blir samtalet och ämnet mer diversifierat och komplicerat, mindre svart eller vitt, och en farlig »falsk« konsensus kan undvikas. Konkret kan detta innebära att medborgardialoger blir hetare, tar längre tid och är svårare att kontrollera. Samtidigt tror vi att chansen ökar att de handlar om det som faktiskt är viktigt på riktigt och därmed ger medborgardialogen potentialen att bli en process för hållbar och demokratisk problemlösning.

Därmed är vi överens med både Lewis och Young om att ett aktivt arbete med sociala skillnader och en mångfald av röster som en resurs i delaktighetsprocesser inte innebär att kommunikationen kommer att bli enklare, mer effektiv eller att det blir lättare att komma fram till ett beslut. Tvärtom kommer i vissa fall större komplexitet och svårigheter leda till hinder i att komma fram till ett beslut. Men om målet med medborgardelaktighet är att det ska vara ett komplement till den representativa demokratin kanske detta är just styrkan med medborgardelaktighet. Målet med det politiska samtalet och medborgardelaktighet är ju inte att komma fram till generaliseringar kring sociala frågor eller orättvisor utan att leta efter rättvisa lösningar till särskilda problem i en särskild social kontext. (Young 2002, s. 113)

Sammanfattningsvis kan man säga att Young och Lewis på olika sätt synliggör det socialt hållbara samhällets behov av ett inkluderande och krångligt samtal som inte förenklar eller utesluter konflikt. Vi menar att medborgardialogen kan vara detta samtal men då behöver den få lov att utmana våra invanda mönster vad det gäller makt och kontroll, konflikträdsla och krav på effektivitet. Vikten av strukturella förutsättningar som ger dialogen tid och utrymme är alltså avgörande, men det är även så att den som leder och formar dialogen kan göra detta på olika sätt. Det gäller att vara kreativ och våga prova olika vägar.


Fotnoter:

  1. UngEnergi var ett projekt som drevs av Miljösekretariatet på Västra Götalandsregionen som handlade om att skapa möten mellan unga, politiker och tjänstemän kring lokala utvecklingsprojekt med klimatfokus.
  2. Myrna Lewis är psykiatriker och processledare från Sydafrika. Hon har en mångårig erfarenhet av att facilitera komplicerade grupprocesser och möten där en mångfald av åsikter är närvarande och där konfliktnivån ofta är hög.

Ladda ner ”Democracy is hard to love” som PDF.